Hej flickor/pojkar!
Idag har jag varit med om något som jag aldrig vill vara med om igen. Jag har haft ångest många gånger i mitt liv, och ett flertal gånger har det varit intensiv sådan - några dagar sedan när jag ringde Mobila Teamet till exempel. Idag vaknade jag med en konstig känsla + ångest. Jag beslöt mig för att inte gå till jobbet då jag visste att det ordnar sig, att flickorna inte blir utan tränare. Jag började planera för en ganska så intensiv dag med mycket (men inte galet mycket) att göra. Vid det här laget började ångesten kännas ut i armarna - som om de höll på att domna bort. Jag tog då en sobril och fortsatte med det jag höll på med. Circa en timme gick och jag börjar plötsligt storgråta! Ångesten känns i bröstet, armarna och benen - jag vill bara försvinna. Jag ringer storgråtandes till psykakuten och en vänlig men trött kvinna lyckas lugna mig lite och säger åt mig att ta mer sobril. Hon börjar avsluta samtalet (min ångest är kvar om än lite svagare). När vi lagt på så kommer ångesten igen. Det känns som om jag blir överkörd av en lastbil och jag börjar skrika och storgråta. Riktigt nära att svimma (skakar och har myror i hela kroppen, det blir stundtals svart för ögonen) börjar jag ringa runt till vän-bekant-bekant (alltså mindre nära vän för varje samtal eftersom ingen svarar). Jag vill och tror verkligen att jag är döende så jag ringer min mor. Min mor vet dock inget om min bulemi som jag tidigare hade i flera år. Hon har heller inte sett något av mina alldeles för många ärr. Hon vet bara att jag haft kontakt med psykiatrin och för närvarande har boendestöd pga ADD. Jag var ändå tvungen att ringa henne. Jag ville verkligen dö. Trodde att jag dog.
Jag blev lugnare iaf. Tror att det hjälpte att ringa mamma för eftersom jag aldrig pratar med henne om psykgrejer så vart det som om ett lock åkte på ångesten. En instinktiv rädda-sitt-skinn-mekanism för att hon inte skulle få veta allt för mycket. Jag grät ju såklart ett tag i luren men det värsta gick över. Jag kom tillbaka till min kropp.
Jag har fortsatt äta sobril med jämna mellanrum hela dagen eftersom domningarna i händerna har kommit tillbaka då och då (hon på psyk sa att det var för att jag hyperventilerade vilket är en godtagbar förklaring). Fast jag har ändå varit märkligt lugn (som nu). Kanske blir så när man trodde att man skulle dö och sedan överlever. Alltså nu förstår jag att jag inte var döende men jag trodde det då.
Okej... nu måste jag fortsätta göra det jag egentligen ska göra vilket är tvätta och packa. Puss på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar