A

Är så fruktansvärt rastlös och jag vill verkligen gå ut, men jag är riktigt jävla mörkrädd. Det är sant, får ångest bara jag tittar ut genom fönstret ner på den mörka gården...

Borde egentligen gå och lägga mig eftersom jag ska gå upp kl 05.45. Men det vill sig inte. Jag tänker bara på att min ex flickvän (sedan tre veckor tillbaka) fyller år om exakt 41 minuter. Vi var tillsammans i två år och hon är den enda som jag verkligen älskat och blivit förälskad i. Helt sjukt att jag fann henne - att jag inte stängde ut henne och isolerade mig - kaos som jag mådde när vi träffades.

Jag och även hon var väldigt destruktiva när vi träffades. Jag hade precis slutat kräkas men återigen bytt ut det mot rakblad. Hon skar sig även hon men brände sig mest med upphettad metall. Vi träffades på valborg och hon blev min första flickvän. Det var så jävla sjukt, det var allt jag föreställt mig att kärlek skulle vara - allt! Redan efter en vecka visste jag att jag kunde dö för henne och att jag inte kunde leva utan henne. De första tre månaderna sågs vi varje dag, men många nätter blev sömnlösa  eftersom ångesten jagade oss båda.

Jag tror att vi levde ett 30 år på de tre månaderna... Året som sedan kom var något lugnare - kanske som 20 år. Efter ungefär ett år så bestämde jag mig för att sluta skära, det förstörde så jävla mycket... Det var inte det att jag skadade mig själv, det var det att vi skadade varandra varje gång som vi skadade oss själva.

Sista året... Det kändes som om vi levt ihop ett helt liv. Jag älskar dig så det gör ont.


Men jag vet inte vad som hänt de sista månaderna... Det är som om vi fick slut på kärlek efter livet tillsammans. Jag älskar fortfarande dig. Men jag är inte kär i dig, och du är inte kär i mig. Frågan är bara - har du slutat älska mig? Hon lämnade mig - två dagar innan vår två årsdag.


Jag kan inte ens stå utan din luft i mina lungor. Ångesten river. Tar två citodon... måste skaffa sobril.